Våga prata – otrohet

Hej alla,

Jag har funderat länge på om jag ens borde skriva det här. Anledningen till min tvekan har varit hänsyn till kundens familj. Men nu har det gått en tid, och jag vill dela med mig, för att jag tror på att lyfta verkliga erfarenheter, även de som gör ont.

För ungefär en månad sedan blev vi kontaktade av en kund som misstänkte att hens partner var otrogen. Det här är tyvärr en vanlig typ av utredning, och vi hanterar dem alltid med största diskretion och respekt. En kollega hade det första mötet, och sedan talade jag själv med kunden i över en timme på telefon. Han var uppriven, frustrerad och även paranoid, vilket inte är ovanligt när det handlar om misstänkt otrohet. Det påverkar sömnen, tankarna, hela ens vardag.

Mitt uppdrag i det läget är inte att elda på känslorna, utan att lugna, resonera och hjälpa kunden tänka klart. I vårt samtal kunde jag känna att han blev lugnare när jag förklarade att misstankar inte alltid stämmer. Ibland finns det en förklaring. Ibland gör det inte det. Det är just därför vi gör dessa utredningar – för att få klarhet.

Vi inledde spaningen. Första dagen visade inget särskilt, och vi skulle fortsätta. Men sedan försvann all kontakt med kunden. Ingen återkoppling, inget svar på samtal, meddelanden eller mejl. Tio dagar senare blev jag orolig och gjorde en kontroll. Då fick jag veta att kunden hade avlidit.

Det slog mig hårt. Vi hade haft flera samtal, och jag hade fått ta del av hans frustration, oro, och kamp. Jag kan inte kommentera dödsorsaken, men det jag vill säga är detta:

Hur långt ska det behöva gå innan vi vågar söka hjälp?

I mitt yrke möter jag många människor i kris. Men särskilt män verkar ofta bära allt inom sig. Vi ska “vara starka”, “inte gnälla”, “klara oss själva”. Men det fungerar inte så.

Jag önskar att vi kunde skapa ett klimat där det är okej att prata. Okej att vara skör. Okej att söka stöd. Jag tänker på hans familj varje dag, och skickar all min omtanke till dem.

Det här jobbet är meningsfullt, men inte alltid lätt. Ibland får det en att stanna upp och tänka på vad som egentligen är viktigt.

Ta hand om er där ute. Och våga prata.

/Emilio Musso